Debatten om ADHD-diagnoser har fått ny kraft efter Dagens Nyheters granskning av Region Skånes projekt för om- och avdiagnostisering. Resultatet var slående: av 70 personer som genomgick en ny bedömning blev hela 62 av med sin ADHD- eller autismdiagnos.

Projektet, som letts av chefsöverläkare Sophia Eberhard vid BUP i Skåne, visar att många unga vuxna idag inte längre känner igen sig i en diagnos de fått som barn. Flera deltagare hade fått sin diagnos redan i mellanstadieåldern, och många beskriver i dag att deras tidigare svårigheter snarare handlade om mognad, livssituation eller psykisk belastning under uppväxten.

Eberhard konstaterar att en diagnos inte alltid är livslång – och att vården behöver bli bättre på att ompröva tidigare bedömningar. Det finns dessutom en risk att diagnoser “hänger kvar” och påverkar hur en person bemöts, även när symtomen inte längre finns.

Vid Liroma Kliniken ser vi dessa resultat som en viktig påminnelse om behovet av balans och eftertanke i diagnostik. Under många år har antalet ADHD-diagnoser ökat kraftigt i Sverige – enbart mellan 2019 och 2022 med närmare 50 procent bland barn och unga, enligt Socialstyrelsens siffror. Samtidigt vittnar både forskning och klinisk erfarenhet om att vissa personer kan växa ifrån sina svårigheter, eller att symtomen ibland kan förklaras av andra faktorer som trauma, stress eller bristande stöd i skolan.

Vi delar synen på att det finns personer som får rätt hjälp tack vare en diagnos – men vi ser också att diagnoser ibland används för snabbt, och utan att den bredare livssituationen analyseras tillräckligt. För många kan det innebära en stämpling som påverkar självkänsla, bemötande och möjligheter i arbetslivet.

Vår hållning är att diagnostik ska vara noggrann, individuell och återkommande. Att ifrågasätta en diagnos handlar inte om att förneka psykisk ohälsa – utan om att säkerställa att varje individ får rätt stöd, vid rätt tidpunkt, utifrån rätt orsak.

Debatten om överdiagnostisering handlar därför inte om att ta bort hjälp, utan om att stärka kvaliteten i vården. Vi välkomnar en fortsatt öppen diskussion om hur vi bäst stöttar både barn och vuxna i sin utveckling – utan att låsa fast dem i etiketter som inte längre speglar deras verklighet.